Teatermuseet

Aha-upplevelser i Europa

20.05.2019

Teatermuseets arbetsgrupp, som förnyar utställningarna, har under den gångna vintern och våren haft möjlighet att resa runt och inhämta idéer från museer i Europa, tack vare finansiering från Suomen Kulttuurirahastos museivisionsprojekt. I Europa har vi sökt aha-upplevelser, inspiration och tankar kring hur ett museum kunde se ut på 2020-talet. I vår museivision bygger vi upp världens bästa museum för scenkonst, inte mer och inte mindre. Vi har besökt Europas stora museer för att skaffa oss kunskaper och plocka åt oss de bästa idéerna. Vår avsikt har i synnerhet varit att undersöka de möjligheter som ny teknologi erbjuder.

Vad blev då behållningen efter att ha sett Köpenhamn och Aarhus, Berlin, London, Amsterdam och Stockholm, sex städer och 36 museer. Vad imponerade mest? Arbetsgruppens gemensamma syntes väntar ännu på att bli klar, men jag ska här  räkna upp några av mina egna aha-upplevelser i den här blogtexten.

DE STÖRSTA WAU-EFFEKTERNA UTGJORDES AV LOKALITETERNA

Den absolut största överraskningen, häpnaden och förtjusningen väckte lokaliteterna. Hur fina utställningarna än var, gjorde utrymmena och byggnaderna en stum. I Europa har museer öppnats i stora palats eller också har man byggt ändamålsenliga och uttänkta nya byggnader. Aros och Moesgaard i Aarhus, Tropenmuseet i Amsterdam och statens konstmuseum i Köpenhamn eller Hamburger Bahnhofs moderna museum i Berlin fick oss att stanna upp för att beundra lokaliteterna och arkitekturen. Vårt museum kommer inte att lysa genom sin arkitektur, då våra kvadrat- och kubikmetrar i Kabelfabriken är begränsade, men upplevelsen av lokaliteterna och panoramat från ett utrymme till ett annat är värda att lägga på minnet.
 

Museotiloja Euroopassa

Till vänster auditoriet i den nybyggda delen av Statens museum för konst i Köpenhamn. Till höger utsikt över Tropenmuseums aula. Ovanför denna blogtexts rubriktext ser man en bild på Aarhus nya konstmuseums tak där Olafur Eliassons immersiva verk ’Your Rainbow Panorama”, erbjuder färggranna vyer över staden.
 

GAMMALT ÄR BÄTTRE ÄN EN MASSA NYTT

Vi såg vitriner som livades upp av rörliga videobilder. Vi såg ytterst små projiseringar som fortsattte runt hela rummet. Vi rörde vid och tryckte på pekskärmar, tittade på världen genom VR-glas, vi stirrade på våra smartenheter och såg element som lagts till verkligheten. Spännande, överraskande och också imponerande, men mest fängslades vi av miniatyrmodellhuset i Amsterdams kanalmuseum (Museum Het Grachtenhuis) med dess levande invånare.
 

Nukketalo

Livet i Amsterdams kanalmuseums miniatyrmodellhus fick vi titta på genom fönstren.
 

Dockhuset hade förverkligats med Peppers Ghost-teknik, en liknande kunde man se hos oss i en miniatyrmodell under utställningen Ljusår år 2008. Pepper Ghost är en effektteknik inom teatern, som utnyttjar reflektioner och som utvecklades på 1860-talet av chefen för Royal Polytechnic i London, John Henry Pepper.Tekniken grundar sig på att mellan scenen och salongen, en starkt belyst figur på undersidan av scenen reflekteras på en glasruta som placerats framför scenen. (Se bilden på det australiensiska museets sida.) Från salongen såg det ut som om den reflekterade figuren och de verkliga skådespelarna spelade på samma scen. Tekniken användes första gången I Charles Dickens pjäs The Haunted Man i London år 1863. Illusionen blev mycket populär och tekniken spridde sig till Europa. * Vi stötte på illusioner som grundade sig på samma teknik även på några andra museer.

I kanalmuseets dockhem hade man placerat en genomskinlig glasskiva i 45 graders vinkel i dockhusets rum och en platt bildskärm i rummets tak. Glasskivan reflekterade bilden på skärmen och det såg ut som om människorna på bilden skulle röra sig i rummet. Det tredimensionella intrycket var förvillande och magiskt när de småsmå människorna rörde sig och pysslade i miniatyrmodellhusets olika rum. Trots att tekniken utvecklas och man hittar på en massa nya teknologier, gjorde den 150 år gamla uppfinningen det största intrycket!
 

Nukketalo2

 

MAN SKA INTE GLÖMMA SIN IDENTITET

Det naturhistoriska museet i Berlin fängslade genom det sätt på vilket man hade förenat de naturhistoriska museernas traditioner med ny teknologi. Traditionellt (och här tillspetsar jag lite) har man i naturhistoriska museer sett stora vitrinskåp, där man med tiotals benbitar, fossiler, uppstoppade djur eller växtprover berättar om arternas utveckling och släktskapsförhållanden. Och mest imponerande är salarna med dinosaurier. Så ock i Berlin. Man hittade en dinosaurussal, liksom även vitriner. Men i anslutning till dem hade man infört ny teknik på ett intressant sätt som berikade innehållet. Aha-upplevelsen som jag fick påminde om att teknologin inte får förblinda, man behöver och får inte förlora sin egen identitet och sina traditioner.
 

Berliinin luonnontieteellinen

Upphängningarna i Museum für Naturkunde i Berlin hade respekterat de naturhistoriska museernas traditioner, men med hjälp av mångsidig teknik hade man fört in dem i nutiden.
 

FÖREMÅL OCH INSTALLATIONER

Det prisbelönade Moesgaard i Aarhus i Danmark hade lagt fram föremål i vitriner på ett exceptionellt beundransvärt sätt. I endel vitriner kunde det finnas bara ett föremål, i andra tiotals om inte hundratals. Vad berättar en ensam slätslipad sten för en vanlig museibesökare? Eller ett ensamt fragment av ett dräktsmycke som någon arkeolog hittat? I Moesgaard har man löst detta genom att på ett eller annat sätt komplettera förmålet till en helhet. Smyckedelen har kompletterats med en teckning.

I en del av vitrinerna hade föremålen arrangerats så, att de till en del kom ut från vitrinerna och fortsatte längs utrymmet så att de utgjorde fina installationer. Vitrinerna berättade historier och upphängningarna styrkte stämningen.

 

Moesgaardin vitriinit

Till vänster installationer som växer ut från Moesgaards vitriner. Till höger smyckesvitrin som planerats åskådligt.


I museet i Amsterdam hade det flera meter höga utrymmet tagits i bruk med vitriner från golv till tak. Överraskande nog kunde man också uppfatta föremålen i översta raden då vitrinerna kom ut från väggen, de var belysta via bakväggen och deras botten var av glas. Genom vitrinerna såg man in i vitrinerna högre upp och helheten bildade ett fint blickfång. Guldväggen störde naturligtvis inte intrycket.
 

Kultaseinä ja vitriinit

 

FÄNGSLANDE OCH FÖRARGANDE LJUD

Vid planeringen av museiutställningar strävar man nuförtiden efter att inte bara lyfta fram innehåll för ögonen, utan också för öronen och även andra sinnen. Ljudbilderna berikar upplevelsen av utställningen, och visst har vi också kundgrupper som bekantar sig med utställningarna i första hand via hörselsinnet. Museerna har olika apparater för att lyssna på ljudguidningar, och i huvusak fungerar de också. Problem blir det då man vill fungera i grupp. Då gruppen stänger in sig bakom hörlurar, lider det gemensamma agerandet. Eller då ljudet, t.ex. ljudlandskapet hörs på fel sätt? Från ett utrymme till ett annat, för högt eller vid fel tillfälle? Vi har också fått kundrespons om störande ljud, och det måste beaktas vid planeringen av utställningar. Under våra resor fick vi bekanta oss med många ljudlösningar som fungerade alldeles utmärkt. Till exempel de ljudduschar, som endast riktar ljudet till ett begränsat område, har utvecklats enormt sedan vi provade dem i utställningen Makt och magi.

 

BELYSNING AV TEXTER, BELYSANDE MED TEXTER

Museernas ständiga dilemma är mängden ljus. Ljus behövs för att man ska kunna se utställningsföremålen, bilderna m.m., men det får inte vara för starkt så att föremålen skadas. Med belysning kan man också skapa stämningar och platser, avslöja eller dölja. Belysningen får inte blända eller reflekteras i vitrinerna eller tavlornas glasyta. Under våra resor plockade vid med oss många goda belysningsidéer. Förvånansvärt nog kändes de dunkla rummen inte för mörka för att man skulle uppfatta något, utan bara stämningsfulla, då man använt ljuset påhittigt. Det är väsentligt att endast belysa de saker som ska presenteras: föremålen inne i vitrinerna (obs, i dem, inte genom glaset), bilderna och texten. Naturligtvis fungerade den nya tekniken, bildskärmarna och projiseringarna i sig själva som ljuspunkter. När ännu en del av texterna hade förverkligats som projektioner eller kobor på väggen eller golvet och textplanscherna var starkt begränsat belysta, räckte utställningens ljuspunkter bra till för att belysa också utrymmet. Mellanrummen mellan föremålen, golvet eller en tom vägg, var inte nödvändiga att belysa.
 

Tekstien valaisu

Till vänster en textplansch i Nationalmuseet i Köpenhamn, till höger ett panorama från Micropia i Amsterdam, där utställningens huvudteman projicerats på golvet.
 

DEN VIKTIGASTE FRÅGAN ÄR VARFÖR

Vi såg många väl gjorda tekniska lösningar, vilkas existens var välgrundade. Vi såg museer, där det i ett rum fanns fler videokanoner än sammanlagt i hela vårt museum. Vi såg interaktiva tillämpningar som reagerade på rörelse, världar som förverkligats med vr-glas och bl.a. en alldeles ofattbart vacker stjärnhimmel. Många gånger drabbades man av avundsjuka, sånt här finns också! Men man måste komma i håg att hålla fötterna på jorden. Man behöver inte skaffa teknik för att andra har, utan för att någon sak man vill presentera kräver det. Kärnan för Teatermuseet, liksom även för det blivande museet för scenkonst, är att göra och uppleva, framföra och se på. Som enklast behövs två människor av vilka den ena framför och den andra tittar på. Då vi funderar över teknologier, tillämpningar och apparatur måste besluten göras utgående från innehållet. Först måste det finnas ett problem, som man söker lösningen till, ett innehåll för vars presentation det behövs teknologi, inte tvärtom. Man måste dessutom berätta saker på många sätt, för att olika människor ska hitta det som passar och fungerar bäst för dem. Vi erbjuder upplevelser för alla sinnen. Alltså inte bara text på väggar eller bildskärmar, utan även möjlighet att lyssna, vidröra och uppleva. Och den viktigaste frågan är VARFÖR!

 

Text och bilder: Ilona Kemppainen, informatör
Översättning: Susanna Ringbom

 

AROS: https://www.aros.dk/
Statens Museum for Kunst: https://www.smk.dk/
Tropenmuseum: https://www.tropenmuseum.nl/
Museum Het Grachtenhuis: http://www.hetgrachtenhuis.nl/
Museum für Naturkunde: https://www.museumfuernaturkunde.berlin/
Moesgaard Museum: https://www.moesgaardmuseum.dk/
Amsterdam Museum: https://www.amsterdammuseum.nl/
Nationalmuseet: https://natmus.dk/
Micropia: https://www.micropia.nl/

* Källa: Tarja Ervasti: Valon ja maalatun lavastuksen illuusioita” (Ljusets och målade kulissers illusioner), i Teatermuseets katalog för utställningen Ljusår 2008.

Haku