Det mellankrigstida samhället var fyllt av ”nutidens” aptit på livet. Staden erbjöd nöjen, förbudslagen gjorde en stor del av befolkningen till småförbrytare, staden innehöll såväl jätkän och friidun som världsvana kvinnor med sina cigarettmunstycken. Till den samtida diskussionen hörde också moralfrågor och äktenskapslivet.

Den inhemska dramatiken blomstrade under 1920—30-talen. Mika Waltari var en av samtidens produktiva dramatiker och skrev ett flertal favoritkomedier, men också allvarligare aktualitetsdramer.

Många dramatiker var aktiva journalister, kåsörer och översättare. Dylika ”journalistdramatiker” som utökade den underhållande repertoaren var bl.a. Agapetus (Yrjö Soini), Valentin (Ensio Rislakki), Topias (Toivo Kauppinen) och Tatu Pekkarinen. Särskilt framgångsrika var också Serp (Seere Salminen) och Elsa Soini, samt Hilja Valtonen. Deras kvicka komedier och farser beskrev stadslivet med ett modernt grepp och med glimten i ögat.