Efter krigen började städernas finansiering och ansvar av teatrarnas förvaltning växa. I början av 1960-talet började städerna bygga ståtliga teaterhus som försågs med modern scenteknik. Byggandet fortsatte fram till 1990-talets början.

Landsbygdens avfolkning ökade på teatrarnas publikmängder, gruppförsäljningen effektiverades och busstransporterna från landsbygden ökade. Musikteater och barnteater blev stadigvarande delar av repertoarerna.

Regionteaterverksamheten blev viktig inom teaterpolitiken. Ändamålet var att minska på den regionala, ekonomiska och sociala ojämlikheten. Små landskapsteatrar fick möjligheten att utöka sitt publikunderlag och professionalisera sin verksamhet.

Stadsteaternas chefsposition lockade till sig unga och progressiva regissörer, bl.a. Ralf Långbacka och Kalle Holmberg till Åbo och Jouko Turkka till Joensuu. Trots konstnärligt högklassiga och diskussionsväckande föreställningar, hamnade cheferna ofta i konflikt med styrelsen i repertoarfrågor. Dessa ”teaterkrig” ägde rum på 1970-talet i olika delar av Finland och slutade ofta med den radikala chefens avgång.

Landsbygdsskildringar       Regissörer av sin generation