I 1980-talets teater steg individen och identiteterna fram. Könsidentiteter, homosexualitet och kroppslighet behandlades mer öppet än tidigare på teaterscenerna.

Det fysiska skådespelarsättet kunde urskiljas ur många 1980-talets föreställningar, som innehöll en hel del manlig förhävelse och ångest. Viktiga aktörer var särskilt Jouko Turkka, men också Jussi Parviainen, som i sin dramatik skildrade de förväntningar som riktas åt maskulinitet. Det fysiska och maskulina framhävdes, delvis på bekostnad av de kvinnliga skådespelarna och rollerna, vars lott blev ofta att vara objekter för den manliga åtrån.

Den maskulina kulturens återkomst motvägdes av att kvinnorna tog plats på teaterfältet. I 1980-talets föreställningar var kvinnligheten och kvinnosynvinkeln i någon mån ett gemensamt tema. Feminismen har inom teatern också framkommit som en vägran att imitera manliga mönster.

Ritva Siikala samlade på 1980-talet ihop en teatergrupp med namnet Raivoisat Ruusut (Rasande Rosorna). Utgångspunkten var en delad upplevelse av för få och snäva roller för kvinnor inom teatern.

De starka regissörerna