Vid sekelskiftet fick realismen och naturalismen det symbolistiska närmandesättet vid sin sida. Att skildra den vardagliga verkligheten räckte inte längre till för konsten. Det blev viktigt att beskriva spirituella och övernaturliga fenomen. Från skildringar av det individuella övergick man till de universella sanningarnas område. Människan framstod som en arketyp, en bärare av olika egenskaper. Religiösa metaforer blev till poetiska verktyg för kommunikation.

Det nyromantiska dramat fick ett starkare fotfäste i Finland än symbolismen. Det sökte efter filosofiska innehåll i stället för vardaglig realism. Bl.a. Eino Leino agerade som en skarp kritiker av den föråldrade teaterstilen på Suomalainen Teatteri. Han ville enligt nyromantikens ideal förnya den finländska dramatiken och skapa ”helig dramatik”.

Symbolismen och stiliseringen förblev förhållandevis marginala fenomen. Sekelskiftets stilexperiment beredde vägen för 1920-talets expressionism, där den starka subjektiva upplevelsen stod i fokus.