Den tyska Bertolt Brechts (1898—1956) inverkan i det efterkrigstida teatertänkandet är betydelsefullt. Hans teatersyn grundar sig på politiskt vass samhällsanalys och insikt. Brechts produktion kändes till i Finland redan på 1930-talet, då hans skådespel uppfördes av den lilla vänsterorienterade Työväen Näyttämö (Arbetarfolkets scen) (1934—39). På 1950-talet var Suomen Työväen Teatteri (Finlands Arbetarteater) (1947—58) framme med regissören Ritva Arvelo. Arvelo var bland de första som hämtade Brechts teatersyn till Finland.

På det samhälleliga 1960-talet talet växte antalet uppsättningar, då unga teaterkonstnärer intresserade sig för Brechts intellektuella teater. Av regissörerna gjorde bl.a. Eugen Terttula Brecht bekant med hjälp av Tampereen Työväen Teatteris starka skådespelare.

Inom området för skådespelarkonst har finska föreställningar vilat på ett spelsätt som förutsätter identifikation. I sina skrifter och regiarbeten förutsatte Brecht ett distanserande spelsätt som bytte synvinkel. Skådespelaren bör visa att denna förstår händelsernas samhälleliga orsaker bättre än rollkaraktären.