Byggandet och utbyggandet av stadsteatrarna, som börjat på 1960-talet, fortsatte genom 1980-talet. Då utökade den teknologiska utvecklingen teatrarnas föreställningsmaskineri. För att sätta upp de allt mer strålande musikalerna krävdes allt bättre professionellt kunnande och bättre omständigheter.

Den inhemska populärmusiken och nöjeskulturen infördes i teatern på 1980-talet, men överskuggades ändå av den amerikanska konceptmusikalen. De utländska hitmusikalernas rättigheter övervakades noggrant, liksom också att produktionerna efterföljde det ursprungliga verket till punkt och pricka. De stora teatrarna började produktifiera uppsättningarna och effektivera marknadsföringen. Utnyttjandet av celebritet i skådespelarval blev också vardag för dem.

De stora teatrarna, som kallas institutionsteatrar, har från början kritiserats för underhållningsbetonade repertoarer. Stadsteatrarna har ändå ökat på sina publikmängder med de imponerande musikalerna, som i sin tur har höjt på nivån av musik- och dansutbildning. Samtidigt har institutionsteatrarna börjat samarbeta med de fria grupperna och resultatet har varit konstnärligt krävande och mångsidiga föreställningar.