I början av 1900-talet blev teaterutbudet mångsidigare och mer underhållningsbetonat. Efter Bergbomarnas långa period (1872—1905) var Suomen Kansallisteatteri tvungen att leta efter en ny riktning. Teatern saknade en stark ung generation och det fanns ingen självklar fortsättare. Nya teatrar kunde utmana huvudscenen, men följde ofta samma repertoarval.

Nationalromantiken och den antiryska politiska turbulensen framgick ur den autonoma tidens repertoarer. Utöver skådespel som grundade sig på finsk mytologi och historia var skådespel med Bibelmotiv populära. Nya gladlynta folkskildringar skapade även de en känsla av gemenskap.

I Helsingfors verkade 1918—20 två små konstnärliga teatrar efter utländska förebilder. Ida Aalbergs änkling baron Alexander Uexküll-von Gyllenband grundade en konstnärlig teater (1918—19) namngiven efter hans maka. Teatern gick omkull p.g.a. ekonomiska svårigheter. Skådespelaren Elli Tompuri grundade den konstnärligt ambitiösa och i samtiden radikala Vapaa Näyttämö (Fria Scenen) (1919—20), vars verksamhet avslutades i den rigorösa moraliska atmosfären efter inbördeskriget. Små teatrarna fick fotfäste först i 1950-talets Finland.