Vinterkriget hade avbrutit teatrarnas verksamhet, men under fortsättningskriget strävade teatrarna till att fungera normalt. Trots det undgicks inte svårigheter, eftersom det rådde brist på manliga skådespelare och bombningarna avbröt föreställningar och förstörde teaterhus. Den krigstida publiken behövde distrahering och upplyftning, men också föreställningar som stärkte sammanhållningen.

Under fortsättningskriget byggdes ett enastående nätverk av frontteatrar i Finland. Fasta frontteatrar verkade i Äänislinna (Petroskoj), Karhumäki, Rukajärvi, Näset och Aunus (Olonets). I Aunus fungerade därtill den svenskspråkiga Frontteatern. Dessa statliga frontteatrar uppförde förutom nationalsinnad repertoar också en hel del nöjesstycken. Sällskapen bestod av professionella och amatörer, varav några gjorde samtidigt värnplikt och gick sin egen ”teaterskola”.

Också de övriga teatrarna och olika underhållningsturnéer reste till fronten för att uppträda. Gästspelen till fronten var livsfarliga. Trots att man försökte uppträda långt ifrån frontlinjerna, undgicks inte överraskande bombningar. Erfarenheterna sammanförde teaterfolket och publiken ur vapenbrödra- och lottagenerationen.