Det erbjöds mycket underhållning i repertoarerna på 1920-talets delade teaterfält Efter inbördeskriget behövde publiken distrahering och såg gärna operetter. Ljudfilmen hade inte ännu kommit för att utmana teaterns ställning som den viktigaste nöjesformen.

1930-talsbörjan präglades av den politiskt spända atmosfären samt av den ekonomiska depressionen. Trots att teatrarna började sammanslås, växte det ekonomiska trångmålet och det osäkra levebrödet. Nöjesskatten för underhållande repertoar var hög. Skatten undveks genom att binda musikfarserna ihop med en handling. På så sätt slapp man den högre skatteklassen. De folkliga inhemska revyoperetterna steg fram vid sidan av det utländska operettfavoriterna.

Under depressionen uppförde teatrarna utländska och inhemska farser för att få in pengar. De skrevs av de sk. journalistdramatikerna. Den smittande situationskomiken och de färgranna typfigurerna spridde skratt bland publiken, liksom också förväxling av identiteter och crossdressing.

Operettens guldålder