Mellankrigstiden var operettens guldålder. Operetterna var teatrarnas storsatsningar som krävde förutom lysande dekor och dräkter också en orkester, samt sång- och danskunniga skådespelare. De utländska operetterna uppfördes i teatrar runtom landet och upprepades i åratal. Fr.o.m. 1960-talet ersatte Musikalen operetten som teatrarnas publikmagnet.

Franz Lehárs wieneroperett Den glada änkan var en av teatrarnas fortlöpande favoriter från seklets början fram till 1960-talet. Under denna tid har det allmänna uttrycket och standardlösningarna småningom förändrats. De äldsta bilderna är från tiden då Den glada änkan var ”nutid”. När funktionalismen vann terräng i vardagsvärlden, betonade operetterna istället det nostalgiska synsättet och den glittrande iscensättningen.