1970-talsteatern präglades av idealisering av folket och betonandet av gemenskap. I de stora teatrarnas repertoarer återgick man till klassiker, nationella stormän, landsbygden och Kalevala. Regiarbeten av inhemska klassiker förde en diskussion om historia och värden.

Nytolkningarna av folkliga pjäser och klassiker tillhörde ofta starka starka regissörer och stärkte deras ställning. Exempelvis Jouko Turkka gjorde ett stort arbete i att förse Maiju Lassilas produktion med ny värde genom att betona skådespelens satir och sociala skärpa. I Hella Wuolijokis och Aleksis Kivis verk hittades nya uttryckssätt och fräscha synvinklar, likaså gavs Maria Jotunis och Minna Canths verk nya tolkningar.

Föreställningarna väckte diskussion och delade åsikter. Enligt folkteaterns idé underhölls publiken också med de gamla, goda folkspelen som innehöll musik.

Jouko Turkka