Jouko Turkkas säregenhet som regissör gjorde honom på 1970-talet till en av Finlands mest intressanta regissörer. Han är en reformator av formspråk och framställning och hans regikonst har påverkat teatertänkandet hos de följande generationerna.

Från de tidiga årens burdusa skådespel övergick Turkka till uttryck av ångest, hätskhet och negationer under det rationella och positiva 1970-talet. I Turkkas bearbetningar av finska romaner och skådespel styrdes skådespelaruttrycket av en intensiv syn och ofta finsk ”stress”. Ibland lyckades han på ett exceptionellt fint sätt göra skådespelaruttrycket känsligt. Turkka byggde i sina regier på simultanitet; associativ dramaturgi och påhittig, metaforisk scenografi.

På 1980-talet omvälvde Turkka undervisningen och elektrifierade skådespelarutbildningen på Teaterhögskolan. Resultatet var tidvis glättigt skoj, tidvis flåsande ångest. Ändamålet var skådespelarens upphöjda energi. Undervisningsmetoderna var etiskt problematiska och fick motstridig publicitet. De satte spår på en hel generation av skådespelare.