Då den ekonomiska depressionen drabbade i början av 1900-talet, tryggade den nya teaterlagen (1993) finansiering för de professionella teatrarna, vilket räddade många från konkurs. Städernas ekonomiska svårigheter återspeglades ändå i teatrarna, som var tvungna att samla biljettinkomster med nöjesstycken.

1990-talets teater återspeglade atmosfären efter depressionen. Dramatiken innehöll överlevnadsberättelser och gestaltade livets grundläggande värden. I Reko Lundáns skådespel skildrades familjen och välfärdsstaten och de cirkulerade flitigt i teatrarnas repertoarer. På 2000-talet har teatern behandlat marknadskrafter och arbetslivet, men också socialpolitik, samhället och religion. Regissören Kristian Smeds har trätt fram med sina regiarbeten som har ifrågasatt traditioner och uppdaterat teaterestetiken.

Den inhemska dramatiken har blomstrat upp igen. Finländsk dramatik har understötts med olika projekt. Dramatikexporten har gjort bl.a. Laura Ruohonens, Bengt Ahlfors’ och Juha Jokelas produktion bekant utomlands. De internationella kontakternas funktion och betydelse har stigit fram genom de täta teaterfestivalerna och träffarna.